Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
Norrby IF
En klubb många hjärtan
"Jag varken vill eller kan gå i gamla spår"
2019-03-07 13:54
I den här krönikan berättar Vildana om att Norrby för Norrby börjar ta fart på allvar. Och som vanligt får vi en kort inblick i hur hon har det på kansliet.

Förra veckan gjorde våren ett inhopp och lurade mig att jag är glad och full av energi.


Nu sitter jag här i fulvädret och söker flyktvägar. Ljuset är min drog.

(Nej, lysrör och sol är inte samma sak. Nej, jag tänder inte i taket om jag sitter ensam på kontoret. Och ja, om jag säger upp mig en dag blir det pga att min kontorskompis sliter upp dörren, tänder ljuset och vrålar god morgon. Det är som en miljon nålar genom hjärnan. Ren tortyr.)


Så, vad har hänt sen jag började här? Faktiskt mycket.


Projektet Norrby för Norrby börjar ta form på riktigt. Jag har träffat en mängd olika människor och samlat information om stadsdelen, min tänkta målgrupp (kvinnor 20-50 år) och vilka som gör vad på Norrby.


Intresset kring projektet är stort, både bland olika aktörer i stadsdelen och bland de boende, vilket är mycket glädjande.


Jag bjuds in överallt och känner mig som en kringflackande cirkus som alla vill ta del av.

Jag vet inte vad jag förväntade mig innan jag började men det här är överraskande på ett positivt sätt. Intresset finns även utanför området och utanför föreningen.


Jag har t ex märkt att många verkligen vill jobba med inkludering, vill engagera sig i andra människors liv, men att de inte vet var de ska börja. Så, oavsett vad man tycker om projekt överlag så är det uppenbart att de behövs.


När jag är ute och informerar om Norrby för Norrby i olika grupper, tycker många att det är orättvist att det bara är kvinnor från Norrby som får vara med.

Jag håller med och tycker att andra stadsdelar borde ha liknande insatser.


Så, allt som allt rullar uppstarten som den ska och som det är tänkt. Att växla från mitt frilansjobb till det här har sina fördelar. Jag är van att driva jobbet framåt för egen maskin och det är ingen större skillnad nu. Det är bara det att jag nu kommer att ansvara för många fler människor.


Jag måste erkänna att det är lite pirrigt, men som chefen sa: ”du är ett projekt i sig”. Han har rätt. Har jag lyckats att driva mig själv framåt, med allt vad det innebär, så kommer jag nog att lyckas framöver också.


Nu lägger jag grunden till något som förhoppningsvis kommer att hålla över tid och det kan inte stressas fram. Att bygga upp något som inte finns är otroligt spännande.


Det är bra därför att jag kan forma det här som jag vill i stort sett och testa nya grepp. Jag varken vill eller kan gå i gamla spår. Och jag vill inte heller att våra tänkta deltagare gör det heller.


Här vill jag lämna utrymme för deras fantasi och självbestämmande i sin egen utveckling. Jag vill höra vad de vill och var de ser sig själva och hjälpa de att nå dit.


”Skynda långsamt” har aldrig varit min melodi, men här är jag nu och lär mig just det.


/ Vilda

vildana@norrbyif.se

______________________________________________________________________________________________________

Tidigare krönikor:

"Kliv åt sidan, jag orkar inte"

"En fotbollsanalfabets bekännelser"