Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
Norrby IF
En klubb många hjärtan
Om pojkar och psykisk ohälsa
2019-05-23 17:00
Vildana är till tillbaka med en ny krönika. Den här gången tar hon upp ett väldigt viktigt och aktuellt ämne, nämligen psykisk ohälsa. 

Omklädningsrummet har jag visserligen tillgång till, men det skulle vara lite tveksamt om en vuxen kvinna smög runt där för att höra hur snacket i omklädningsrummet går. För det har man ju hört, hur rått det kan vara ibland.


Vi vet att machokulturen ofta upprätthålls och frodas just i ett omklädningsrum. Och vi vet att den kulturen måste förändras för att få till ett jämlikt samhälle. Ingenting av det här är raketforskning.


Vi vet också att språket på en läktare kan vara så grovt, att jag som kvinna inte känner mig speciellt sugen på att sitta bland hundratals män som ropar könsord till allt och alla.

Visst har jag suttit där många gånger och inte ens reflekterat över varför någon vrålar ”hora” i mitt öra. Det har varit så normaliserat. Det ÄR normaliserat. Och det är så fel.


Från omklädningsrummet här nere hos oss hör jag ofta bara höga skratt och svensk hiphop och då vill jag vara en av dem, grabbarna.

När musiken har tystnat och parfymmolnet nått mina näsborrar på övervåningen, då vet jag att de har gått. Jag blir ensam kvar, med mina tankar om hur ofta dessa killar pratar känslor eller gråter.


Även som grabb, är det viktigt att se bra ut. I jakten på allt det senaste och pressen att möta allas förväntningar, finns det inte mycket utrymme för att lätta på sitt hjärta, misstänker jag. Starka män gråter inte har de fått höra hela livet.


Samhället är inte bara hårt mot flickor. Även pojkar är utsatta för skadliga normer och vare sig de vill det eller inte tvingas de upprätthålla dem. För det är vad de tror förväntas, för att betraktas som en riktig man.


Och det är det här jag önskar att varje lag kunde prata om lite oftare. Jag önskar att varje förening tar sitt ansvar och öppnar upp för att prata om både machokulturen och psykisk ohälsa bland pojkar, killar och män. Inte en gång, utan kontinuerligt. Här handlar det om att ändra attityderna och sånt tar tid. Idrotten är ofta en utväg ur psykisk ohälsa, men nästan lika ofta en orsak till densamma. Alla kan inte vara störst och bäst, men i sporten är alla med för att vinna.


Jag önskar att någon säger till killen som ibland tränar ensam här nere, att han kan bli bäst, men att det inte är hela världen om han inte blir det. Att någon säger till honom att han inte är vad han presterar, att han duger som han är. Att uppmuntra honom till att fortsätta kämpa men att det också finns en värld utanför plan.


Nu undrar ni säkert vad detta har att göra med min roll som projektledare för en satsning som riktar sig till kvinnor och varför jag ens tar upp det här. Mitt svar är: allt hänger ihop.


För när vi inom föreningen, samhället etc skapar en accepterande miljö för alla, när vi delar med oss av våra erfarenheter som medborgare och föräldrar, även till människor som inte har varit i Sverige så länge, det är då vi kan nå våra barn. Flickor som pojkar. Det är när vi har ett gemensamt mål och skapar lika förutsättningar för alla som den stora förändringen kan börja.


Vi börjar med mammor. På med bältet!


Vilda

vildana@norrbyif.se

___________________________________________________________________________________________________________________________

Tidigare krönikor:

"Jag varken vill eller kan gå i gamla spår"

"Kliv åt sidan, jag orkar inte"

"En fotbollsanalfabets bekännelser"