Hur ska jag skriva en krönika utan att nämna c-ordet när allas vår tillvaro begränsas av det på olika sätt? När varje möte med en annan människa inkluderar olika beräkningar; var jobbar hen, har hen en stor familj, hur många andra träffar hen?!
Jag kan börja beskriva hur det ser ut när jag går in på ett ställe för att ni ska förstå vilka begränsningar jag talar om.
Oavsett om det handlar om en affär, ett café eller andra rum ögnar jag igenom rummet, räknar snabbt hur många personer sitter där och om jag kan gå in.
Den här riskbedömningen tar all min energi! I början på krisen gick det bra. Jag närde en naiv dröm om att om vi alla sköter oss så går den värsta vågen över inom två månader och sen kan vi fortsätta som vanligt. Men helt plötsligt är det sommar och ingenting är som vanligt. Frågan är om det någonsin kan bli det igen?
Jag vet inte. Just nu är jag inte så positiv som ni ser.
Jag är trött på att vara kreativ och hitta nya sätt att arbeta på. Jag är trött på att varje möte med en annan människa ser ut som att jag utövar capoeira. Jag är trött på att inte veta någonting alls om framtiden. Jag är rädd att människor fortfarande blir sjuka.
Och jag är till och med uppriktigt glad över att fotbollen är tillbaka!
Jag vet, jag vet ... ni behöver inte läsa två gånger, ni läser rätt: jag vill ha fotbollen tillbaka! Inte så mycket för att jag bryr mig om det, utan för att det signalerar att nån sorts normalitet är på gång inom en överskådlig framtid.
När det spelas matcher vet man i alla fall vad som händer och när. Även fast mitt arbete inte hänger just på det sportsliga, är jag ändå omgiven av människor som räknar sin tid i matchminuter.
Så, vad händer med Norrby för Norrby under den här tiden då ingenting är som vanligt?En del ändå.
Kvinnorna jag arbetade med i en grupp tidigare i år går en grundskoleutbildning och vissa är snart klara och fortsätter utbilda sig vidare. Eftersom de nu har gått över till distansundervisning har det skapat nya problem och utmaningar för dom. Att låta dom misslyckas med utbildningen kommer inte på frågan. Så jag erbjöd mig att hjälpa dom med läxorna nu när de inte kan träffa sina lärare.
Allt det vi gör här går ut på att träffa olika grupper. Det kan vi inte göra nu och precis som alla andra måste vi hitta på andra sätt att arbeta på. Det här är vårt sätt.
Norrby för Norrby erbjuder läxhjälp till kvinnor som läser på distans. Det har visat sig vara uppskattat och telefonen går varm här!
I början på det här året ingick Norrby för Norrby ett samarbete med Navet och Borås Folkhögskola. Tanken är att anpassa utbildningen kring alkohol, narkotika och tobak till föräldrar med begränsade kunskaper i det svenska språket. Så ja har suttit hela våren med att skriva om alla texter som vi kommer använda till utbildningen till lättläst svenska. Det här är ett projekt som jag tror på väldigt mycket och jag hoppas att vi kan komma igång så fort utbildningen går över från distans till fysiska möten. Allt står redo och vi väntar bara på att någon trycker på starknappen. Detta kommer förhoppningsvis innebära slutet på faran med corona.
Längs med vägen lär jag mig massor och även satsningen tar nya former. Jag låser mig inte vid några tankar och idéer. Detta kan ibland vara utmattande för mig och alla omkring mig, men nu har det visat sig vara en fördel. Corona har slagit ut allt och satt oss alla i nån sorts framtvingad förändringsprocess från dag till dag. Även fast jag just nu är trött på det så är det här min styrka. Att leva från dag till dag.
/ Vildana