Få profiler i Djurgårdens moderna historia har blivit så legendariska som den gamle försvararen, nu 58. Myterna spann runt honom som sockervadd kring en pinne och supportrar som följde klubben på 80-talet får alltid något drömskt i blicken vid blotta åtanken. Ingen verkar ha glömt "Skruvdobbsmördaren från Norrby" med rykte om sig att vara både fruktad och föraktad av motståndare och domare.

- Jo, det stämmer att folk såg mig som en tuff typ, en "buse" inom citationstecken. Men allt det där beror på vem man pratar med. Frågar du mig får du ett delvis annorlunda svar, säger Vito Knezevic till fotbollskanalen.se.

Vilket då?

- Jag var väl någonstans mittemellan, skulle jag tro. Helt oskyldig var jag kanske inte för det blir ju ingen rök utan eld. Jag hade ett Djurgårdshjärta och en kompromisslös stil. En aggressivitet och ett begär efter att vinna till varje pris. Men i takt med att tiden gått har det där blivit lite överdrivet. Nu finns en myt om att jag var något slags odjur och det stämmer inte riktigt.

Klart är åtminstone att Vito Knezevic hade en osedvanlig arbetsförmåga och en ihärdighet ute på planen. Egenskaper som han i mångt och mycket tackar Stockholms Stadion och dess åskådare för i efterhand.

- Alla håller inte med mig, men jag tycker att det är en fantastisk arena, trots löparbanorna. Byggnaden går hela vägen runt och med mycket publik blir det som en gryta. Det är inte som i Gävle eller på Örjans Vall där du har två läktare med luft emellan. Du blir inte lika innesluten om du ser flaggstänger, åar och gud vet allt precis utanför sidlinjen, säger han.

På Stadion lyfts man som spelare?

- Precis. Det är väldigt kul att få den där speciella kontakten och responsen från fansen.

Har du några särskilt fina minnen från platsen?

- Jag älskade verkligen varje stund, man är ju alltid trygg på mammas gata. Men det är klart att det finns matcher som varit lite extra ändå. På vår tid var det inte lika mycket folk som idag, utan man levde upp när det vankades möte med klassiska storklubbar. Som Malmö, Göteborg och Norrköping. Derbyna hade vi alltid på Råsunda, förutom en gång, mot Hammarby. Det var 1988 och vi lyckades vinna med 2-0 inför fulla hus. Den kvällen har etsat sig fast hos mig.

Hur ska du följa Östermatchen, som ju blir den allra sista?

- Jag ska dit och titta, som vanligt. Det brukar bli en fyra, fem matcher på våren för mig och lika många på hösten. Fortfarande känner jag många inom föreningen: Anders Grönhagen, Tommy Davidsson på ungdomssidan bland andra. Jag går gärna till Stadion och njuter, men gnäller aldrig någonsin på spelarna.

Vad har du för känsla inför avslutet?

- Det är lite blandat, det måste jag säga. Okej, man får träsmak i arslet av de där träbänkarna från 1912, men det har sin charm också. Jag tycker att det är väldigt mysigt att komma dit. Sedan blir det en otrolig ära för killarna att spela på den nya arenan förstås, vilket bygge! Man springer ju tio gånger mer på en sådan anläggning. Och även för klubben blir det ett lyft, med reklam,  paketförsäljning till företag och sådana saker.

- Man måste förstå att det inte bara går att vara nostalgisk. Tiden går vidare, det måste den göra. Jag tror nog att jag kommer att sitta ganska bra på Tele 2 också.